-

Den 25 februari hade jag och min pojkvan brakat, han hade faktiskt gjort slut med mig. Jag var valdigt ledsen eftersom jag kande verkligen att jag alskade honom. Men det tog inte mer an en dag for honom att inse att han alskade mig sa mkt som jag alskade honom sa han skickade ett bokningsnr med en biljett betald till Santiago, han kunde inte komma till Quillon, men ville att jag skulle till honom... Den 26e februari firade vi min kusins 18 arsdag, fredag kvall, jag var valdigt nervos, det var ando ett tag sedan jag trffat min alskling, nagra timmar kvar och jag skulle ta bussen till santiago, 27e februai, klockan 00.30. Min kusin lamnade mig pa busstationen och jag for ivag for att traffa askling, sista samtalet jag fick var klockan 00.31 da Rodrigo ringde for att kolla att jag satt pa bussen. Jag somnade runt 02.00 tiden.

Jag vaknar upp av att en kvinna bakom mig skrek, det kandes lite overkligt, hon sa till nagon att chaufforen hade somnat, jag kanner vilket magrip jag far i magen, det ar sant, chaufforen MASTE HA SOMNAT, bussen for at alla hall, samtidigt som den hoppade, vid en sekund holl bussen pa att valta at ena hallet, da trodde jag det var kort. Bussen stannade, men den hoppade fortfarande lite, da tandes lamporna, chaufforen kommer ut och sager " det har nyss skett en jordbavning " . Flickan bakom mig fragar om jag har slaktingar i quillon? JA, alla mina slaktingar bor dar. " Bara sa du vet sa fick jag nyss ett samtal av en slakting och det har skett en jatte stor jordbavning dar, allt ar forstort"... Jag kollar min telefon, den ar strax efter 4 pa morgonen.. Jag ringder pa en gang till quillon, pip pip.. Ingen mottagning jag provar igen och igen och igen... Jag provar att min pojkvan, ingen mottagning. Jag och flickan bakom, eller rattare sagt den unga kvinnan satt med sin dotter, jatte radd. Jag kande mig verkligen chockad. Jag visste inte vad jag skulle tanka. Jag hade ingen panik. Paniken kom senare.

Det varsta med jordbavningen for min del var itne sjalva jordbavningen, sjalvklart ar de nagot jag aldrig mer vill vara med om, men det som kom efter jordbavningen var det varsta. Angesten over att inte ha nagon kontakt med nagon overhuvudtaget. Att inte veta, the silence. Vi hade ingen kontakt via telefon eller radio, allt var avstangd. Vi stod fast i en iko pa motorvagen 5 timmar, innan busschaufforerna bestamnde sig for att korsa broin som var avstangd, som gjorde att vi fick vanta. Bron som var avstangd, var det pga av bron som lag parallel mot den, dne hade totalt kolapsat. Men vi hoppade av bussen, korsade bron fort som fan, och lat bussarna kora greymt fort over. Sen akte vi vidare ett par kilometer till tills vi var tvungna att stanna igen pga en avstangd bro.

Rodrig var den forsta jag fick tag pa, han hade forsokt ringa mig sedan jordbavningen hade startats, tydligen hade jordbavningen pagatt i santiago ocksa, och det var total KAOS. Jag lyckades inte prata mer an 1 minut med honom tills mottagningen forsvann, da var klockan 9, 5 timmar efter jordbavningen. Nagot som skramde skiten ur mig, var alla efterskalven, som gjorde att bussen vaggade om och om igen. Efter ca 3 timmar sa lyckades chaufforerna gora en bypass for att fortsatta mot santiago. Men efter ett par kilometer var de samma historia igen. Det hade gatt 5 timmar sedan jag pratat med Rodrigo, jag kande mig tom. Tills mobilen borjade ringa igen. Det var han, och mina tarar brast ut, jag kande mig sa ensam. Han sa att han var pavag till terminalen for att hamta mig. Men jag visste dock ej hur lange det skulle ta innan jag kom fram.

Nagot som jag markte pa bussen var hur hjalpsamma alla var mot varandra, gav varandra dricka, de lilla mat man hade. ALLA lanade ut sina mobiler for att ringa, vissa hade battre mottagning an andra.+

Klockan 16.30 kom jag fram till Santiago 16 tiommar efter att jag borjat aka, skulle egentligen tagit 5, min alskling stod dar och vantade. Jag brast ut i hans armar, glad over att se honom, men fortfarande inte lattad over att inte veta av min familj i sodra chile, dar epicentrumet av jordbavningen agde rum. Men vi ringde och ringde tills vi fick tag pa ALLA i min familj, och alla mar bra.!!
Vi forlorade varat barndomshem och en min morbrors hast. Det matriella ar nagot vi kommer over, stackars hast som misste livet.

Jag ar sa tacksam, for ALLA som har brytt sig sa mkt om mig. Mamma har berattat att manga av mina vanner har ringt henne och fragat hur jag mar, fatt mkt mail faceboiok osv. Jag ar jatte tacksam for ni bryr er! Jag ar ledsen over att jag inte kunnat svara alla, men jag har haft det valdigt jobbigt efterat, och ar sa glad over att ha min pojkvan som stod.. Jag vet inte vad jag skulle gora utan honom .

Jag sorjer med alla manniskor som har forlorat familjemedlemmar, vanner. Jag ar grymt tacksam att alla mina nara mar bra. FUERZA CHILE, jag vet att vi kommer komma upp pa fotterna igen!!

Detta var det forsta jag sag, nar solen gick upp.