-

Min alskling la nyss pa luren, han smet ivag pa en 45 min rast for och prata med mig. Vilken fordel det ar att vara avdelningschef, ingen kunde skalla ut han, eftersom det ar natt och alsklingens chefer ligger och sover nu. Vi satt och prata om relationer, om hans tidigare flickvan, eller snarare sambo, de var tillsammans 11 ar, kan man tanka sig, att efter 11 ar sa gor man helt enkelt slut. Ett helt liv tillsammans. Det skrammer mig ibland hur mycket jag tycker om honom, sattet han behandlar mig pa, sattet han bryr sig, att han ringer sa fort jag skriver nagot oroande. Det skrammer mig att jag attraheras sa grymt mycket av hans utseende, hans smittande skratt och hans manliga och vuxna satt att prata. Nagot jag aldrig varit med om forut. Hittils har man bara traffat pa en massa pojkar, som varken vet ut eller in. Som varken respekterar sig sjalva eller andra. Det skrammer mig, att jag har traffat en man.

Visst, till skillnad fran honom ar jag grymt barnslig, han ar ju trots allt 7 ar aldre, jag smsar alldeles pa tok for mkt, oroar han for minsta lilla, uppmarksamhetskat ska vi inte ens snacka om. Hehe. Men han star ut, betyder de da att han verkligen tycker om mig for den jag ar? Jag kanner mig inte bara fysiskt omtyckt utan emotionellt. Jag var i en "relation" om man kan kalla det for de, dar jag inte kande mig emotionellt omtyckt,anledningen till att jag drar upp denna "relation" ar for den varade valdigt lange och under de senaste aren. Det ar ingen romans jag hade nar jag var liten. Detta gor att de skrammer mig, jag vet att jag skriver valdigt positivt pa bloggen, men jag ar valdigt radd att slappa in han i mitt hjarta. Eftersom han ger mig sa mkt emotionellt, pa sa kort tid. Det skrammer mig. Det skrammer mig ocksa att slappa in nagon, nar jag sedan maste hem till Sverige. Jag alskar inte honom. Men nagonting starkt har vackts i min kropp, mina kanslor, och nastan alla mina tankar agnas at dig. <3 R...